Namnet Ludgo brukar översättas till = Växtlighetsgudinnans offerplats.

Den äldsta stavningen 1300 till 1400-tal är LIUTHGUTHUWI och kan översättas:

LIUTH = ljuset,växtligheten, fruktbarheten
GUTHU = gudomlighet, gudar, gudinnor
WI = ordet används för helig plats

Stavning därefter är bl.a. LUDGUDAVI.

För omkring 13000 år sedan drog sig inlandsisen tillbaka från Sverige. De första människorna som följde med livnärde sig på säl- och renjakt.

I Ludgo har hittats och registrerats stenåldersboplatser (ca 5000 år gamla) vid:

Tittut – Ösätter – Ängstugan. Ett hundratal stenyxor, lihults- och trindyxor har hittats.

Skinnarhagen. På platsen har tillvaratagits 5 stenyxor (fyra trindyxor och en lihultyxa). Alla av grönsten.

Marieberg.  Från ”Vråkulturen", har upphittats keramik på flera ställen, bl.a. omedelbart N om Sofielundsvägen i dikeskant .

 Från tiden Bronsålder – Järnålder, för ca 3000 år sedan har i Ludgo registrerats:
268 gravplatser, 41 rösen, 2 skeppsättningar, 5 domarringar. De flesta finns i jordbruksområdet norr om sjön Eknaren.
Gravfältet vid Ånsund är störst med 78 gravar och största gravhögen vid Aspa är 30 m i diameter och 3 m hög. (Tingsplats åren 1000 – 1400 enligt text på närliggande runsten).
Vid denna tid, ca 3000 år sedan, placerades offergåvorna i Spelvik som återfanns först år 1838, den s.k. Spelviksskatten.

Andra spår från denna tid är fornborgarna. De byggdes på otillgängliga bergstoppar och bestod av stenvallar, troligen med en träpalissad ovanpå. Vi vet inte exakt vad de var till för, men antagligen var de en plats att söka skydd i om fienden kom.

800 - 1050 e. Kr.

Fem fornborgar i Ludgo finns vid
Torpesta,  Öster Malma  (Korpberget), Penningbyskans,  Fnöskaborg och Juresta
De fyra först nämnda står i en linje efter förmodad båtled från havet in i sjön Båven

Slutet av järnåldern kallas ibland för vikingatiden. Vikingarnas färder västerut har alltid satt fantasin i rörelse. I snabba och lättseglade skepp gav sig nordborna av för handel, plundring eller rena erövringståg. Medeltiden. Nu reser vi runstenar.

 Runstenarna vid bron över Storån i Aspa. Stenen till vänster SÖNF 1937(120) beskrivs nedan.

 Runsten SöNf 1937( 120)

• Sten nr 120  står närmast bron. Den hittades 1937 i samband med vägarbeten i vägtrumman över bäcken. Det här är den enda runstenen i vikingatidens Sveavälde där rikets namn nämns. Namnet finns även på en runsten i Skåne och en i Danmark. Rauninge har troligen samband med häradsnamnet Rönö. "Rika" har här betydelsen mäktiga. Troligen är det samme Ragnvald som nämns på sten nr 162.
• Astrid lät göras detta minnesmärke efter Anund och Ragnvald, sin son.
  Blevo döda i Danmark, voro rika i Rauninge och raskast i Svitjod.

Aspa tingsplats
I södermannalagen fastställs att tinget skulle hållas ”på rätt tingsplats och ej annorstädes”. Tinget hölls under bar himmel sannolikt fram till 1400-talet alltså hela den tid som tingsplatsen låg här i Aspa.